Cancerbeskedet

14 september 2011,
Det var då allting vändes upp och ner och det liv jag hade levt till dess bara försvann ifrån mig.
Jag kommer aldrig kunna glömma den dagen, så full av panik, dödsångest, frustration, hopp, men mest av allt sorg. En djup svart sorg över att det blev så här.
.
Jag hade under två månaders tid mått väldigt diffust och när jag ansträngde kroppen en aning kunde jag få ”anfall” där jag blev helt svag i kroppen, blev svimfärdig, började kallsvettas, få hjärtklappningar, ibland även få feber och det slutade alltid med att jag kräktes.
Under vissa nätter började jag även svettas något helt otroligt och vaknade av att lakanet och täcket var genomvått och det bara rann svettdroppar ifrån mina ben.
Jag hade också hunnit tappat 10 kilo, utan att ändra matvanor men jag trodde helt enkelt att allt var stressrelaterat och att jag höll på att gå in i väggen.
.
Det var i alla fall den 14 sep då jag & min mamma var ute på stan & handlade men väl inne på Åhlen´s fick jag ett av mina anfall som jag brukade få allt oftare på den senaste tiden och allt började snurra. Jag kunde inte gå mer än 5 m förrän jag mådde så dåligt att jag föll ihop på golvet.
Min pappa kom direkt för att köra hem oss men väl hemma fortsatte jag må dåligt och hamnade till slut inne i badrummet med huvudet nere i toalettstolen och jag minns att jag tänkte ”det är något som inte stämmer, detta är inte något psykiskt i mitt huvud”.
Efter många om och men satt jag och mamma i bilen på väg till akuten i Lund.
.
Läkaren på akuten ställde massvis med frågor men inget verkade stämma in på det han sa.
Han började känna på mina lymfkörtlar utan resultat, men till slut kom han till min mage och såg hur uppsvälld den var.
Han bad mig slappna av, vilket jag gjorde, men ändå var den stenhård. Han frågade om jag tränade mycket, vilket jag absolut inte kunde påstå, men det kändes verkligen som att jag precis hade gjort 100 situps när han tog på den. Han berättade att min mjälte var otroligt svullen och jag såg då i hans ögon att någonting var fel.
Jag minns att jag tänkte; ”okej, det är något fel på min mjälte, men man kan alltid operera ut den, det finns ju människor som lever utan den. Värre än så kan det ju inte vara”.
.
Läkaren gick ut och efter ett slag kom han tillbaka. Han satte sig i stolen framför mig och sa:
”Provsvaren har nu kommit, och tyvärr ser det inte bra ut. Du har fått blodcancer”.
Redan när han sa ”tyvärr” kände jag oron i mig och när jag hörde ordet ”cancer” tappade jag andan och på en mikrosekund hann jag se min familj och vänner sitta på min begravning och mina vänner sjöng farväl psalmer mot en vit kista.
Ännu idag hör jag hans röst i mitt huvud och jag ser sorgen i hans ögon när han är tvungen att berätta att; ”du har fått blodcancer”.
Cancer? Det är något som händer alla andra, inte mig! Jag är ju för fan bara 23!
.
Jag hörde min mamma flämta till och säga med gråten i halsen: ”Oh Nej, inte Carin! Hon är aldrig sjuk, hon är ju vårt mest friska barn, hon har inte ens haft öroninflammation” och sen försökte hon krama om mig men jag var stel som en pinne.
Jag hörde läkaren fortsätta prata, men vem lyssnar efter ett sådant besked?
Jag kände en hemsk hemsk panik i kroppen!
Kände hur illamående jag började må och hur tårarna började rinna och jag hörde mig själv automatiskt börja upprepa; ”Jag vill inte dö, jag vill inte dö, jag vill inte dö!”.
När läkaren tittade på mig utan att kunna ge mig ett bra svar, blev allt bara värre.
Han berättade att han hade pratat med en läkare på hematologen och att läkarna där trodde det var något som hette ”Kronisk Myeloisk Leukemi” och att jag behövdes läggas in samma kväll eftersom mina vita blodkroppar var enormt höga.
.
Vi kom överens om att  jag kunde åka hem två timmar för att packa men när jag väl kom ut ur byggnaden börjar jag gråta ännu mer. Jag ställde mig och tittade upp mot himlen. Det var stjärnklart, mörkt och kallt ute och hösten hade börjat komma igång.
Jag som redan hatade hösten, men nu hatade jag den ännu mer!
Jag ringde ner till min pojkvän i panik, som då befann sig på Gran Canaria, för att berätta vad som hade hänt, men jag bara grät i telefonen och en hemsk tanke flög förbi i huvudet på mig; ”vem vill vara tillsammans med en som har cancer? Hur många framtidsplaner finns det? Jag kommer ändå dö. Lika bra han hittar en frisk bättre flickvän”.
Idag är jag tacksam över att den tanken inte kom längre och att min pojkvän är stark nog att klara av att stötta mig!
.
Väl hemma var allting suddigt. Jag började packa, men visste inte vad som skulle med.
Min ena hund Mejla kände på sig att något var fel och gjorde allt för att trösta mig när hon såg kanylen i min arm och såg mig gråta.
Min syster Sara ringde och hon är alltid den som kan få mig på bra humör när jag är nere med hennes starka peptalk och genom att ge en bättre syn på allt. Men när jag hörde hur ledsen och orolig hon var i telefonen dröjde det inte länge tills vi båda storgrät.
När jag sa att jag inte ville dö hörde jag hennes säga med gråten och paniken i halsen; ”Du kommer inte dö Carin. Det kommer bli en jobbig resa, men du är inte ensam i detta. Vi kommer finnas där med dig! Vi är alla med dig i detta! Du kommer dö, men inte av det här och du kommer aldrig någonsin vara ensam i detta. Jag och Anders sätter oss i bilen från Göteborg nu och jag är hos dig om någon timme”.
Efter ett långt samtal lade vi på och jag hörde då min bror Jens och hans Anna ute i vardagsrummet.  Ingen av dom vågade gå in i mitt rum, men när jag gick ut kom min bror emot mig och omfamnade mig och vi bara grät. Det var den bästa och lugnaste kramen på hela kvällen!
.
En timme senare satt jag, mamma och pappa i bilen och var på väg mot Lunds Universitetssjukhus. Fast att vi bara bodde 10 minuter ifrån Lund kändes resan oändligt lång.
Jag som aldrig varit inlagd på ett sjukhus förr var livrädd och allting skrämde mig. Som tur var fick min fina mamma sova på en hård fåtölj i mitt rum den natten.
Det var och är, än så länge den mest hemska natten i mitt liv. Alla tankar for runt i mitt huvud.
Jag skulle köra upp bara fem dagar senare och var väldigt inne i bilkörningen just då och varje gång jag försökte blunda såg jag en vit och svart vägskylt där det stod ”LEUKEMI” på och som pekade bort mot intet. Aldrig förr har jag haft en sådan dödsångest och den natten sov jag inte en minut.
.
Kl nio på morgonen därefter hade jag fått en tid hos en specialist just inom KML men bara att behöva gå in på hematologen gjorde mig livrädd. Jag vill inte se det som väntade på mig där inne.
Väl inne på mötet kände jag mig som ett vrak & kunde egentligen inte ta in allt som hände men jag minns ändå att jag fick ett starkt förtroende för specialisten eftersom hon var den första som var relativt positiv till allt som hände. Hon berättade att man tagit fram en ny medicin just för KML och att många idag kan leva ett normalt liv med livslång medicinering i tablettform, och för mig var det då tillräckligt för att ge mig lite livsglädje tillbaka.
.
Efter mötet fick vi vänta ute i patienternas tv-rum eftersom mitt rum inte ännu vart klart.
Där satt jag, mamma och min syster i några timmar och jag bara satt där och tittade ut igenom fönstret. Jag ville inte se alla sjuka patienter som gick runt med droppstänger med cellgifter och alla utan hår. Jag var livrädd!
Mitt uppe i allt ringde min vän Malin. Jag ville svara men så fort jag hörde hennes röst tappade jag kraften, jag kunde inte säga det högt; ”Malin, jag har fått cancer”. Sara fick ta över och jag sprang ut ur avdelningen och ut i hisshallen och bara panikgrät. Jag började förstå att jag var sjuk, men att säga det högt till någon annan utanför familjen gick inte!
.
Dagen fortsatte därefter i en dimma med oändliga blodprover, läkarsamtal & benmärgsprov & på kvällen kom en sjuksköterska in med mina första cellgiftstabletter.
Eftersom man inte får ta på cellgiftet gav hon mig tabletterna i en liten plastburk och hade dessutom på sig skyddshandskar. Jag minns att jag kände en oro över att behöva svälja dom, men också en lättnad.
Det hade då gått 24 timmar efter mitt provsvar och jag är så tacksam för svensk sjukvård och att min behandling började så snart.
.
Idag har det gått flera månader sedan det hemska dygnet & mycket har hänt sedan dess.
Självklart känner jag en sorg över att allt blev så här.
Jag hade så mycket planerat men allt, verkligen allt förändrades över en natt.
Sjukdomen har helt klart förändrat mig och nu är jag rädd om mitt liv.
Men om jag får säga det så har jag dragit den bättre nitlotten, för hade detta hänt mig för 10 år sedan hade framtiden antagligen inte sett lika ljus ut för mig.
Idag kan jag fortsätta njuta av livet, uppskatta små saker och tack vare bromsmedicinen Tasigna kan jag idag planera min framtid, vilket är helt helt otroligt!
.
”Life is what you make of it” Och ”så länge jag andas, hoppas jag