Tung dag

0 Posted by - 8 mars, 2012 - Tankar, känslor och KML, Ung Cancer

Idag är en sådan tung dag och jag vill gå upp ur sängen. Vill bara ligga kvar, blunda, vill slippa känna någonting och vill bara somna om.
Det är inte ofta dom dagarna når mig men när dom väl gör det känns allting bara så tungt och hur mycket jag än vill så kan jag inte ta mig där ifrån.
Bara tanken på att jag måste gå upp och försöka vara glad gör mig så fruktansvärd trött.
Orkar verkligen ingenting och att bara att behöva öppna min mun för att prata gör att hela huvudet vill explodera.
Orkar inte tänka, vill bara blunda och slippa känna tårar som bränner när dom försöker ta sig ut.
Idag är min ork och energi verkligen slut och fast att jag sitter på balkongen i solen så känns allting så mörkt.
Hur kan det vara så?
.
Idiotiska förbaskade jäkla känslor!!! Har verkligen inte tid med att vara deppig! Vill vara glad och få njuta av semestern!
Är det för mina känslor hinner ikapp mig eller är det för att jag indirekt påverkas hårdare än vad jag tror över hur det går för mina vänner i ung cancer.
Tungt är det i alla fall.
.
Efter att ha fått skriva av mig här känns det i alla fall lite lättare ..
Ibland behövs det bara några få ord för att kunna släppa taget och gå vidare.

5 Comments

  • Sara 8 mars, 2012 - 21:53 Reply

    Nu är jag här, så vi kan skratta och gråta tillsammans 🙂

  • Suzann 9 mars, 2012 - 07:14 Reply

    Jag har också såna dagar, där jag inte vill ta mig upp ur sängen. Där jag inte vill nånting och allt är i gråskala. Dom dagarna brukar jag ha små mål. Bl.a. att äta frukost och sen minst ett mål till. Brukar se nån film, eller tre. Och så brukar jag försöka att inte vara själv.
    Ta hand om dig! <3

    • Carin Eggert 21 mars, 2012 - 20:59 Reply

      Vilken bra idé Suzann. Det ska jag pröva nästa gång jag har en sådan dag, tack <3 Kärlek till dig!

  • åsa 9 mars, 2012 - 13:53 Reply

    kände bara att jag måste skriva en kommentar i din blogg nu efter att ha läst igenom alla inlägg från allra första början.
    jag hamnade här av en slump efter att ha googlat på kml då min mamma nyligen fick denna diagnos.
    vet väl egentligen inte vad jag ska skriva, mer än att; jag hoppas verkligen innerligt att du kickar skiten ur philadelphia kromosomen så att den försvinner och aldrig någonsin mer kommer tillbaka.
    det är en hemsk diagnos (även om det finns andra som har det ännu värre, men så är det u alltid) och jag känner fortfarande rädslan krypa på när jag tänker på min mamma.
    nu hade hon turen (om man nu kan kalla det så) att få reda på att hon har sjukdomen innan hon fick några symtom pga hon sedan innan även har en annan sjukdom (essentiell trombocytos) vilket gör att hon tar blodprover varje månad (och har gjort sedan många år) och då upptäckte hennes läkare de förhöjda värdena av vita blodkroppar tidigt.
    det är dock en lömsk sjukdom och osäkerheten är, som du säkert väl vet, jobbig.
    mamma äter också tasigna och det ska ju vara en oerhört effektfull behandling, men trots det vågar man inte luta sig tillbaka och andas ut.
    det är väldigt skönt att läsa om andra med sjukdomen (trots att jag verkligen från djupet av mitt hjärta beklagar att det är just du som fått den), och att de flesta med tiden kan leva ett normalt & frisk liv.
    håller mina tummar så hårt jag kan för dig och instämmer till 100%:
    FUCK CANCER! : )

    • Carin Eggert 21 mars, 2012 - 20:49 Reply

      Hej Åsa!
      vad glad jag blev av ditt inlägg, tack så jätte mycket & tack för alla fina ord <3

      Usch ja det är verkligen en lömsk och hemsk sjukdom som ingen borde få drabbas av. Men precis som du säger, det kunde alltid ha varit värre och så måste man på något sätt försöka tänka för att kunna fortsätta leva.

      Vilken tur att läkarna hittade KML hos din mamma så pass tidigt, men det är verkligen så orättvist och fruktansvärt att din mamma har fått två så pass ovanliga & hemska sjukdomar. Hur mår din mamma idag?

      Är så glad att forskarna har kunnat ta fram Tasigna, men det är som du säger, man vågar aldrig luta sig tillbaka till 100%, vilket är enormt frustrerande. Det enda man kan göra är att försöka tänka positivt och ändå tänka framåt. Hur länge har din mamma haft KML?

      Tack ännu en gång för att du skrev till mig! Tillsammans gör vi skillnad! Fuck Cancer!

    Leave a reply