Odödlighet

0 Posted by - 9 februari, 2012 - Tankar, känslor och KML

Imorse var jag hos kuratorn och pratade av mig och som vanligt flummade jag iväg med alla min tankar på 45 min. Känner mig ibland som en duracellkanin som bara pratar och pratar och hoppar från det ena till det andra =)
.
Idag pratade vi mycket om hur jag hanterade chocken då jag fick mitt cancerbesked.
Jag har aldrig tidigare upplevt ett chocktillstånd förut och fast att det är skrämmande är det också otroligt intressant vad kroppen väljer att minnas eller vad den har valt att förtränga.
Nu i efterhand kan jag titta tillbaka och se situationen på ett  annat sätt än vad jag gjorde då, trots att det skrämmer mig.
Jag har inga problem att prata om det med någon annan men så fort jag tänker på det när jag är själv blir jag väldigt nedstämd och slår bort tankarna direkt.
.
Här om dagen tittade jag igenom mina mobilbilder och hittade till min förskräckelse några bilder ifrån första natten på sjukhuset, 4 timmar efter att jag hade fått mitt besked.
Minns inte alls att jag har tagit dom, men där sitter jag i alla fall med tummen upp och ler mot kameran, visar upp min första kanyl + dropp som sitter i armen på mig och på en bild fotograferar jag mamma i mörkret när hon försöker sova i den enormt osköna fåtöljen.
Det är så knäppt! Hur kan jag inte minnas bilderna och hur kan man i chockens tillstånd bete sig så?
.
Det enda jag egentligen minns från den natten är en fruktansvärd dödsångest, att jag sitter på det kalla golvet i ett hörn och har ett låångt samtal med sis och att sjuksköterskorna på avdelningen var inne och tittade till mig under hela natten.
.
En sak som jag mer än gärna hade velat förtränga är en morgon på sjukhuset då vi fortfarande väntade på att mitt benmärgsprov som skulle fastställa om vad för slags cancer jag hade fått.
Det var i alla fall dags för morgonronden och precis som dom andra dagarna kom två läkare in med 6 stycken blivande läkare som alla skulle fram och känna och klämma på min mjälte och lyssna på vad jag berättade.
Enligt läkarna var det viktigt att dom blivande läkarna fick vara närvarande eftersom det var en så pass ovanlig sjukdom.
.
Jag minns inte alls vad som sades på ronden, men jag minns att jag helt plötsligt, helt oplanerat frågar läkarna om hur stor chans jag har att överleva sjukdomen.
Jag minns att jag började gråta direkt när jag sa orden och hur sis och Mathias slänger sig fram till sängen för att hålla min hand medan läkarna besvarade frågan.
Självklart kunde läkarna inte ge mig ett klart svar eftersom provsvaret inte var klart ännu.
Men det är bara så overkligt att behöva ställa en sådan fråga när man är 23 år och har nyss börjat leva sitt liv.
Det är fortfarande en så overklig fråga och ändå har det blivit min nya verklighet nu.
Den dagen togs verkligen min odödlighet helt ifrån mig.
.
Min kurator frågade mig idag om hur jag känner mig när jag tänker tillbaka på allt som har hänt och självklart blir jag nedstämd och det känns tungt när jag tänker på situationer som jag kommer att behöva gå igenom med tiden, men hur kliché det än låter så kan jag ärligt säga att jag är så satans glad över att jag lever och kan leva ett väldigt normalt liv =)
Idag körde jag för första gången själv till och från jobbet och lyckades även klara av att jobba en dag helt utan krångel.
Att må så bra som jag gör efter 4,5 månad är så underbart!
Kalla om WOW känsla =)

Den stämmer så bra så jag lånar den av en vän på fb =)

 

Bloggar etiketter: , , , ,

4 Comments

  • Maria 9 februari, 2012 - 14:44 Reply

    Du är en sann kämpe Carin! Det värmde att se dig på jobb igår. Massa styrke kramar till dig <3

  • Jenny 10 februari, 2012 - 15:13 Reply

    Åååhh!!! Känslan när man klarar sånna där självklara saker är obeskrivlig.

  • Aurora 11 februari, 2012 - 17:42 Reply

    Jag har inte alls upplevt beskedet på samma vis som du har. Min första fråga var : Hur länge jag hade på mig och när jag då fick beskedet att jag skulle kunna leva ett normallångt liv så godtog jag det. En gång har jag varit hos kuratorn och hon frågade vad jag gjorde där. Hon tyckte jag hade landat i min sjukdom och att jag mådde bra. Och faktiskt så gör jag det. Hoppas du kommer till min situation till slut. Vi ska som sagt inte dö av sjukdomen utan med den efter ett normalt liv. Kram

  • Carro Stensson 17 februari, 2012 - 12:18 Reply

    Skönt att du mår så bra nu, det måste vara härligt att köra helt själv det tyckte jag.

    Efter snart ett halvår med min ”dom” mår jag avsevärt bättre men långt ifrån hur bra du mår.
    Sen är det ju olika sorter vi har 😛

    Kramar

  • Leave a reply