Kuratorsamtal och ovisshet

0 Posted by - 20 oktober, 2011 - Tankar, känslor och KML

Idag har jag verkligen fått prata av mig ..
Hematologens ena kurator ringde mig idag och det slutade med att vi sågs bara någon timme efter samtalet.
.
Det var första gången jag var på ”hemma avdelningen” (som den även kallas) utan att behöva göra någon undersökning, vilket var jätte skönt.
Men jag satt däremot och tyckte enormt synd om de personer som gick in i punktionsrummet för att göra benmärgsprov eller liknande.. fy fan.
Och om två månader är det dags för min tur igen! Men men .. den dagen den smärtan =)
.
Mötet var i alla fall inte alls som jag hade tänkt mig.
Jag trodde vi skulle sitta i ett stort, kallt kontor med vita väggar och med ett fult skrivbord i mellan oss. Men rummet vi satt i var väldigt litet, nedsläckt och på ett litet soffbord mellan en liten röd soffa och en fåtölj stod det lite dricka och elektriska värmeljus uppdukat. Ett bra försök till att försöka få en trygg hemma känsla.
.
I början visste jag inte vad jag skulle säga, utan jag förklarade mest vad som hade hänt och vad jag kände.
Kändes dock som jag bara babblade på helt osammanhängande om allting och kuratorn skrev några anteckningar medan hon lyssnade.
Men det kändes skönt att få prata med någon utomstående och jag kände mig faktiskt lite lättare när jag gick där ifrån!
Så för alla er som funderar på att prata med en kurator, bara gör det och ge det en chans!
Jag kanske inte fick ut så enormt mycket just första gången, men jag tror absolut att jag kommer få det ju mer jag träffar henne, vilket känns positivt.
.
Kuratorn sammanfattade i slutet att jag är frustrerad över två ämnen;
– Dels för att alla planer i mitt liv har förändrats.
Att jag är rädd för att fastna i livet och att jag nu försöker hitta en väg som ska få mig att komma tillbaka till vardagen, jobb och min utbildning.
– Den andra saken är att jag självklart är rädd för ovissheten om att dö.
Det är min största rädsla just nu. Ingen vill ju veta när man ska dö.
Jag kan ju brutalt säga att jag kan bli överkörd av en bil redan imorgon, men oron har ju självklart förstärkts nu när man vet vad för slags diagnos man har.
Denna hemska vidriga sjukdom, fy fan vad jag HATAR dig för det du har utsatt mig och min familj för!
.
Min specialist har sagt att man med relativt goda chanser kan hålla sjukdomen under kontroll vilket jag måste försöka intala mig själv om hela tiden och helt enkelt försöka inpränta i min skalle.
Samtidigt måste jag ha det i bakhuvudet att det är cancer och att läkarna aldrig kan lova något.
Just därför kommer jag alltid behöva leva med ovissheten över det, vilket gör mig ledsen.
Och att vara ledsen är något jag måste få lov att vara.
En annan tanke som har slagit mig är att det är relativt få i min ålder som får KML och att det är en relativt ny medicinering vilket borde göra det svårt att veta exakt hur statistiken ser ut för vår del i en längre utsträckning och ännu en gång spelar ovissheten en stor roll.
.
Men som min kurator sa .. det finns KML och det finns KML.
Man ska ju aldrig jämföra min situation med någon annan som har det.
.
Jag kan acceptera att jag har cancer, men att jag inte skulle klara av denna sjukdom finns inte på min karta! Aldrig, aldrig någonsin!
ALDRIG att jag ska dö av detta, så enkelt är det!
Jag kommer kämpa in i det sista och skulle det vara så att liemannen skulle råka komma för tidigt så kommer jag med glädje ge honom en rak höger och be honom dra tillbaka dit han kom från!
Finns bara en mening att säga till honom och det är ”Fuck Cancer”!

Fuck Cancer!

Bloggar etiketter: , , , , ,

7 Comments

  • Emma Larsson 20 oktober, 2011 - 19:57 Reply

    Vilket underbart sista stycke. HEJA CARIN!!!

    • Carin Eggert 26 oktober, 2011 - 18:22 Reply

      Vad go du är Emma, tack så jätte mycket <3
      Kramar till dig =)

  • Henrika 20 oktober, 2011 - 20:48 Reply

    Hej Carin,
    har skrivit och raderat, skrivit och raderat.. Hur jag än skriver så räcker det liksom inte till, får det inte ur mig liksom..

    Jag känner inte dig men vet såklart vem du är, vi bor ju på samma gata : )

    Du verkar vara en tjej som älskar livet, som vill leva det fullt ut, ha många bollar i luften och sugen på nya utmaningar.
    Nu har du ditt livs utmaning, inte en chans att du misslyckas!!!

    Vi på Ingelstadsvägen 3 hejar på dig!

    Kramar från oss!

    • Carin Eggert 26 oktober, 2011 - 18:21 Reply

      Hej Henrika!
      Vad gulligt av dig att skriva till mig, tack så enormt mycket! Vet såklart också vem du är, men vet bara sen att du och min syster gick på samma skola eller kanske klass t.om.
      Vilken härlig koll jag har 😉
      Har varit så mycket i huvudet på sistone så jag har tyvärr inte hunnit svara förens nu, men blev jätte rörd när jag såg att du hade skrivit och jag tar gärna emot all peptalk som finns! Får verkligen se cancern som mitt livs utmaning, för jag har ingen lust alls att ge mig i det här!
      Tack för att du ville läsa min blogg, betyder så mycket!
      Såg också att du själv har en härlig blogg och det ska bli skoj att fortsätta läsa den! Så söt Julia är men vad snabbt tiden har gått, jag som tyckte att hon nyss var nyfödd =)
      sköt om dig så ses vi i dagarna!
      Kramar till dig!

  • Kristine 20 oktober, 2011 - 23:56 Reply

    Du er BEST!!!! Med din fantastiske styrke og levelyst kommer dette absolutt til å gå rette veien snygging! Denne hemske sykdommen får ikke knekke deg!!!! Du er sterkere enn den! 🙂 Tusenvis av klemmer

    • Carin Eggert 26 oktober, 2011 - 18:50 Reply

      Kristine, jag blir såå glad varje gång du skriver! Känner en så kämparvilja av dina ord! DU är fantastisk och jag längtar så oerhört tills vi ses igen! Jag vill så så såå gärna ner till er nu <3
      Kärlek till dig min fina vän <3

  • Sara 21 oktober, 2011 - 13:17 Reply

    Härligt slut på inlägget! Haha, ge honom en rak höger 🙂

  • Leave a reply