Cancerbeskedet, 14 september 2011

1 Posted by - 14 oktober, 2011 - Tankar, känslor och KML, Ung Cancer

VARNING FÖR LÅÅNG TEXT!
.
14 september 2011,
Det var då allting vändes upp och ner och det liv jag hade levt till dess bara försvann ifrån mig.
Det känns som jag har en orkan av känslor i min kropp som bara virvlar runt där inne full av frustration, ilska, lycka, dödsångest, styrka, hopp, panik, lugn, tacksamhet men mest av allt sorg.
Vet inte hur många gånger jag har försökt att skriva om kvällen då jag fick mitt cancerbesked.
Men nu precis en månad känner jag att det är dags.
.
Jag hade under två månaders tid mått väldigt konstigt under 2-4 gånger i veckan.
När jag ansträngde kroppen lite t.ex. på jobbet eller var och handlade kunde jag få ”anfall” där jag blev helt svag i kroppen, bli svimfärdig, börja kallsvettas, få hjärtklappningar, ibland få feber och det slutade alltid med att jag kräktes.
Så höll det på i två timmars tid, men sen gick det alltid över och jag mådde prima igen.
Under vissa nätter började jag även svettas något helt otroligt och vaknade av att lakanet och täcket var genomvått och det bara rann svettdroppar ifrån mina ben. Jag hade också börjat få ont i mitt vänstra revben och i en del av min ryggrad.
Jag som aldrig brukade vara jätte sjuk tyckte det var konstigt, men kunde inte sätta fingret på vad det var.
Jag trodde helt enkelt det var stressrelaterat och att jag höll på att gå in i väggen, men tillslut kände jag mig som en hypokondriker som bara fick mer ont på allt konstigare ställen i kroppen.
.
Det var i alla fall den 14 september 2011 och jag och mamma var i Malmö på stan för att köpa en inflyttningspresent, men väl inne på Åhlen´s fick jag ett av mina anfall och allt började snurra.
Jag klarade inte av att gå mer än tio meter innan jag behövde sätta mig ner på marken för att jag mådde så dåligt.
Mamma som aldrig hade sett hur jag mådde under mina anfall, utan bara hört mig berätta, tyckte allt var jätte konstigt och ringde till min pappa som slutade jobbet för att köra hem oss.
Väl hemma fortsatte jag må dåligt och hamnade inne i badrummet med huvudet nere i toalettstolen och jag minns att jag tänkte ”det är något som inte stämmer, detta är inte något psykiskt i mitt huvud”.
Efter många om och men satt mamma och jag i bilen på väg till akuten i Lund.
.
Eftersom jag hade bott utomlands några år och att jag nyss hade varit på besök där trodde akuten att jag hade fått en infektion utomlands och jag hamnade på infektionskliniken.
Läkaren ställde en massa frågor men inget verkade stämma in på det han sa.
Han började känna på mina lymfkörtlar men där fanns inget. Tillslut kom han till min mage och såg hur uppsvälld den var. Han bad mig slappna av, vilket jag gjorde, men ändå var den stenhård. Han frågade om jag tränade mycket, vilket jag absolut inte kunde påstå =), men det kändes verkligen som att jag precis hade gjort 100 situps när han tog på den. Han berättade att min mjälte var otroligt svullen och jag såg då i hans ögon att någonting var fel.
Mina tankar var ”okej, det är något fel på min mjälte, men man kan alltid operera ut den, det finns människor som lever utan den”.
Läkaren tog i alla fall några blodprov, mamma och jag gick ner till pressbyrån för att äta något lätt och efter en timme satt vi inne i undersökningsrummet igen.
En blivande kvinnlig läkare i min egen ålder kom in och frågade om hon fick göra lite kontroller på mig, eftersom all erfarenhet ger färdighet och självklart gick det bra för mig. Hon kände på mina lymfkörtlar och min mjälte, och nu i efterhand förstår jag varför hon behövde få känna på mig hon med…
.
Tillslut gick hon ut och i andra sekunden kom läkaren in farandes, satte sig på stolen framför mig och sa;
”Provsvaren har nu kommit, och tyvärr ser det inte bra ut. Du har fått blodcancer”.
Redan när han sa ”tyvärr” kände jag oron i mig och när jag hörde ordet ”cancer” tappade jag andan och på en mikrosekund såg jag min familj och vänner sitta på min begravning och mina vänner sjöng farväl psalmer mot min vita kista.
.
Ännu idag hör jag hans röst i mitt huvud och jag ser sorgen i hans ögon när han är tvungen att berätta att; ”du har fått blodcancer”.
Cancer? Det är något som händer alla andra, inte mig!
Jag är ju för fan bara 23!
.
Jag hörde min mamma flämta till och säga ”Oh Nej, inte Carin! Hon är aldrig sjuk, hon är ju vårt mest friska barn, hon har inte ens haft öroninflammation” och sen försökte hon kramade om mig men jag var stel som en pinne. Jag hörde läkaren fortsätta prata, men vem lyssnar efter ett sådant besked?
Jag kände en hemsk hemsk panik i kroppen!
Kände hur illamående jag började må och hur tårarna började rinna och jag hörde mig själv upprepa; ”Jag vill inte dö, jag vill inte dö, jag vill inte dö!”. När läkaren tittade på mig utan att kunna ge mig ett bra svar, blev allt bara värre.
Han berättade att han hade pratat med en läkare på hematologen och att läkarna där trodde det var något som hette ”Kronisk Myeloisk Leukemi”, KML, och att jag behövdes läggas in samma kväll eftersom mina vita blodkroppar var enormt höga. Tyvärr kunde jag inte läggas in på hematologen eftersom där var fullt, men att jag skulle få sova på infektionskliniken första natten. Självklart gick jag med på det, men jag ville hem först för att packa mina saker.
.
När jag väl kom ut ur byggnaden börjar jag gråta ännu mer. Jag ställde mig och tittade upp mot himlen.  Det var stjärnklart, mörkt och kallt ute och hösten hade börjat komma igång. Jag som redan hatade hösten, nu hatade jag den ännu mer!
Jag minns att jag blev förbannad på att min mobil inte startade tillräckligt snabbt eftersom jag ville ringa hem till pappa. Jag ville vara den som skulle berätta att hans dotter hade fått cancer.
Eftersom han är en väldigt känslig person bad jag honom sätta sig ner och när jag gav honom beskedet lät det som han tappade telefonen och försvann för en kort sekund. I nästa sekund hörde jag honom säga;- ”Det är bra Carin. Detta löser vi, det är inga problem. Detta löser VI”.  När han sa det blev jag skit förbannad och skickade över mobilen till mamma! Hur kan detta lösa sig? Hur fan kan detta vara bra? Cancer betyder ju att jag ska dö!
.
I bilen gick mobilen på högvarv och jag smsade mina närmaste vänner. En av mina bästa vänner Cc skickade tillbaka ”Carin.. du ljuger för mig, säg att du ljuger.. det finns fan inte. Det går fan inte! Är detta ett av dina skämt?
Jag ringde min pojkvän som bor nere på Gran Canaria. Jag bara grät i telefonen, berättade vad läkaren hade sagt och sa i panik att jag inte ville dö! Mathias började självklart gråta och hamnade nog i en chock eftersom han inte visste vad han skulle säga.
En hemsk tanke flög förbi i huvudet; ”vem vill vara tillsammans med en som har cancer? Hur många framtidsplaner finns det? Jag kommer ändå dö. Lika bra han hittar en frisk bättre flickvän”.
Idag är jag tacksam över att den tanken inte kom längre och att min pojkvän är stark nog att klara av krisen och att stötta mig, älskar dej Mathias, över allt annat!

älsklingen & jag

.
Väl hemma var allting suddigt. Jag började packa, men visste inte vad som skulle med.
Min ena hund Mejla kände på sig att något var fel och gjorde allt för att trösta mig när hon såg kanylen i min arm och såg mig gråta.
Min syster Sara ringde och hon är alltid den som kan få mig på bra humör när jag är nere med hennes starka peptalk och genom att ge en bättre syn på allt. Men när jag hörde hur ledsen och orolig hon var i telefonen dröjde det inte länge tills vi båda storgrät.
När jag sa att jag inte ville dö hörde jag hennes säga med gråten och paniken i halsen; ”Du kommer inte dö Carin. Det kommer bli en jobbig resa, men du är inte ensam i detta. VI kommer finnas där med dig! VI är alla med dig i detta! Du kommer dö, men inte av det här och du kommer aldrig någonsin vara ensam i detta. Jag och Anders sätter oss i bilen från Göteborg nu och jag är hos dig om någon timme”. Efter ett långt samtal lade vi på och jag hörde då min bror Jens och hans Anna ute i vardagsrummet.  Ingen av dom vågade gå in i mitt rum, men när jag gick ut kom min bror emot mig och omfamnade mig och vi bara grät. Det var den bästa och lugnaste kramen på hela kvällen!
.
En timme senare satt jag, mamma och pappa i bilen och var på väg mot Lunds Universitetssjukhus. Fast att vi bara bodde 10 minuter ifrån Lund kändes resan oändligt lång.
Jag som aldrig varit inlagd på ett sjukhus förr var livrädd och allting skrämde mig. Som tur var fick min fina mamma sova på en hård fåtölj i mitt rum den natten.
Det var och är, än så länge den mest hemska natten i mitt liv. Alla tankar for runt i mitt huvud. Att veta att man fått en typ av blodcancer, men inte något mer och sen ligga på en avdelning där dom inte visste någonting om cancer var otroligt hemskt!
Jag skulle köra upp bara fem dagar senare och var väldigt inne i bilkörningen just då och varje gång jag försökte blunda såg jag en vit och svart vägskylt där det stod ”LEUKEMI” på och som pekade bort mot intet. Aldrig förr har jag haft en sådan dödsångest och den natten sov jag inte en minut.
.
Kl nio på morgonen hade jag fått en tid hos en specialist just inom KML på hematologen. Jag och mamma mötte upp min syster utanför huvudingången och när vi kramade om varandra började vi storgråta.
Hand i hand gick vi igenom huvudbyggnaden och cafeterian och in till avdelningen. Hela vägen grät jag, jag ville inte in dit! Jag var livrädd! Jag ville inte se alla sjuka patienter eftersom jag snart skulle vara i samma situation som dom.
.
Specialisten inledde mötet med att säga; ”Vet du varför du är här? Har någon förklarat för dig? Du .. Du förstår att du har fått blodcancer, va?” Härlig öppningsreplik!
Men idag är jag glad att jag träffade henne eftersom hon var ärlig och relativt positiv till det som hände och jag är tacksam över att hon är min specialistläkare idag.
Hon berättade om KML och om vad som hade hänt i min kropp och att det är ca 80-100 personer i Sverige som får KML varje år, men att medelåldern är +65 och att 10 % är i min ålder.
Hon berättade att dom tagit fram en ny medicin just för KML och att många kan leva ett normalt liv med livslång medicinering i tablettform, och för mig var det då tillräckligt för att ge mig lite livsglädje tillbaka.
.
Någon minut där efter låg jag på en brits för att göra benmärgsprov och jag kan lova att det inte alls var speciellt skönt! Det gjorde snarare as ont och eftersom jag hade så många vita blodkroppar tog det extra lång tid pga. att dom inte fick ut någon vätska ur min benmärg.
Mamma satt och strök mig på benet för att lugna mig och Sara höll min hand medan hon berättade om sin bröllopsresa på Bali som hon hade kommit hem ifrån för bara tre dagar sedan.
När det gjorde som mest ont tog hon av sitt lila lyckoamulettarmband som hon hade fått på Bali och fäste det runt min handled. ”Du behöver det mer än jag” log hon och pussade mig på pannan.
Efter benmärgsprovet var kroppen väldigt mör, men då var det dags för en oändlig massa blodprover.
Sjuksköterskan bad lite om ursäkt för alla prover hon behövde ta men jag svarade bara; ”Ta så mycket du vill, jag vill ändå inte ha det längre”.
Och precis så kände jag. Blodet i mig var inte friskt och jag ville inget hellre än att få ut det ur min kropp och få friskt nytt blod!
Vill därför passa på att tacka alla blodgivare som finns i Sverige. Vet inte hur många påsar blod jag har fått och jag kan lova att jag kände skillnad direkt, speciellt på min andning och energi. Så tack alla blodgivare för er insats! Jag hoppas att ni vet att ni bidrar med så mycket!
.
Efter alla prover fick vi sitta uppe i tv-rummet/matsalen på hematologen där alla patienter bodde.
Vi satt där i någon timme eftersom avdelningen var full och det fanns ingenstans att placera mig.
Jag bara satt där och tittade ut igenom fönstret. Jag ville inte titta på alla sjuka patienter som gick runt med droppstänger med cellgifter och alla utan hår. Jag var rädd och tyckte det var jätte hemskt!
Mitt uppe i allt ringde min vän Malin. Jag ville svara men så fort jag hörde hennes röst tappade jag kraften, jag kunde inte säga det högt; ”Malin, jag har fått cancer”. Sara fick ta över och jag sprang ut ur avdelningen och ut i hisshallen och bara panikgrät. Jag började förstå att jag var sjuk, men att säga det högt till någon annan utanför familjen gick inte!
.
Kl nio på kvällen kom en sjuksköterska in med mina första cellgiftstabletter. Eftersom man inte får ta på cellgiftet gav hon mig tabletterna i en liten plastburk och hade dessutom på sig skyddshandskar. Jag minns att jag kände en oro över att behöva svälja dom, men också en lättnad.
Det hade då gått 24 timmar efter mitt provsvar och jag är så tacksam för svensk sjukvård och att min behandling började så snart.
Jag hade förväntat mig vita, små fula tabletter, men dessa var verkligen färglada. Chockrosa och gröna, stora tabletter och dom var inte alls vad jag hade tänkt.
.
Första natten på hematologen fick jag sova i ett behandlingsrum utan fönster. Ett rum fullt med en massa läkarmaskiner och så fort man stängde dörren blev allt beckmörkt. Inte alls speciellt lugnande, men som tur var sov min syster hos mig och gav mig ett enormt stöd hela tiden.
På hematologen låg jag en vecka och behandlingen bestod av cellgift i tablettform som skulle spränga bort mina vita blodkroppar och jag gick konstant runt med en droppstång som skulle få mig att kissa ut alla gifter ur min kropp. Behandlingen var okej, men allt var psykiskt jobbigt. Jag försökte ta in chocken om att jag var sjuk och försökte ta in alla förändringar i mitt liv. Som tur är hade jag min familj, pojkvän, svärföräldrarna och mina närmaste vänner där hela tiden. Är för evigt tacksam för det!
.
Nu en månad senare mår jag bra efter omständigheterna. Nu ska jag bara resa mig från min dubbelsidiga lunginflammation som jag fick pga. att min 30 cm stora mjälte (normalt 8-10 cm) låg och tryckte upp på min ena lunga så att den inte kunde fungera. Tillslut blev det en infektion som även gav sig på den andra.  Jag känner bara, vilken jäkla tur jag lever idag och inte för 100 år sedan!
.
För två veckor sedan började jag med en ny medicin som jag ska ta hela livet och det känns frustrerande att jag aldrig kommer bli friskförklarad, men samtidigt måste jag tänka att te.x. diabetiker också lever ett fullt normalt liv, trots livslång medicinering.
Jag känner och tänker inte; ”Varför just jag?”, men jag känner verkligen varje dag att jag sörjer att det blev så här. Jag hade så mycket planerat och allt, verkligen allt förändrades på en kväll.
Jag vill kunna leva ett normalt liv, kunna bli gravid normalt, få höra en dag att jag har blivit friskförklarad, men det kommer inte bli en enkel resa någonting av det.
Just nu lever jag på hoppet och min vilja och ”så länge jag andas, hoppas jag”!
.
Nu efter fyra timmars skrivande och en del jobbiga stunder är jag äntligen klar med att återberätta detta hemska dygn!
Tack alla där ute för fina kommentarer och för att ni vill läsa min blogg! Blir så enormt glad ska ni veta!
All kärlek till er!
.
Vill avsluta detta långa inlägg med att citera SandraUng Cancer som ger mig styrka varje gång jag läser om hennes kamp;
” Du knackade inte ens på dörren till mitt liv. Du bara stormade in likt en orkan. En oberäknelig orkan som ändrar riktning plötsligt och har en utgång som inte kan förespås. Jag behövde inte mer ändå tog du för dig. Men du visste inte vem du hade att göra med. En viljestark och envis tjej med en backup likt en armé av nära och kära. Jag bestämde mig. Bestämde mig för att kämpa. Kämpa för mitt liv.”

Sara, Jag & Jens på Metallica And The Big 4 konserten

 

mamma & pappa på Saras bröllop i somras

 

 

Bloggar etiketter: , , , , , , ,

44 Comments

  • Maria 14 oktober, 2011 - 19:57 Reply

    Hej Carin! Vill bara skicka en hälsning från oss och säga att vi tänker på dig och lider med dig. hoppas på att medicineringen funkar och att du ändå ska kunna få allt du drömmer om i livet. Du är stark! Kramar från Mads&Maria <3

    • Carin Eggert 17 oktober, 2011 - 16:34 Reply

      Tack så jätte mycket Maria & Mads! Det värmer verkligen! kramar till er <3

  • Sara 14 oktober, 2011 - 20:50 Reply

    Finaste lillasyster… Älskar dig över hela mitt hjärta!!!

    • Carin Eggert 17 oktober, 2011 - 16:35 Reply

      Älskar dej mest sis <3 vad hade jag gjort utan dej & familjen?

  • Robin 14 oktober, 2011 - 21:16 Reply

    Tjena Carin. Skönt att det är en cancerform man kan hålla pli på:)Håller tummarna för dig och hoppas att du snart kan återgå till det normala livet och återuppta din planer med Gran Canaria m.m.

    Kramar

    • Carin Eggert 17 oktober, 2011 - 16:36 Reply

      Tack så mycket Robin & tack för att du ville skriva till mig, det värmer!
      Hoppas också jag får komma tillbaks till Gran Canaria igen=) hur är allt i Spanien för din och flickvännens del? kramar

  • CC 14 oktober, 2011 - 21:22 Reply

    Sluta aldrig skriva gumman. Du anar inte hur många liv du kommer rädda när andra i din situation kommer läsa det här i framtiden. Alla behöver dig, du är bäst <3

    • Carin Eggert 17 oktober, 2011 - 16:38 Reply

      Tack älskade du! Blir så glad av dina ord och är det någon som kan göra mig glad & peppad så är det du 🙂 älskar dej fina cc! <3

  • Anders 14 oktober, 2011 - 21:30 Reply

    Blir så tagen att läsa om allt du gått och går igenom. Vet att du är en stark och tuff tjej, att skriva denna blogg visar inte minst detta. Kommer alltid att vara med i din armé av nära och kära som stöttar dig i alla situationer. Massor, massor av kramar!

    • Carin Eggert 17 oktober, 2011 - 16:57 Reply

      Älskar dej goa Anders & jag vill mer än gärna ha dej i min armé! 🙂 Tack för all hjälp dom senaste veckorna, betyder så mycket för mig <3 Är glad jag har dej i familjen!

  • Karin 14 oktober, 2011 - 22:44 Reply

    Carin!
    Jag känner dig inte alls, bara träffat din syster ett fåtal gånger. Men jag beundrar din styrka och det här inlägget berörde mig till tårar. Alla behöver skakas om lite o jag uppskattar verkligen att jag är frisk o stark när du berättar om ditt dygn. Jösses. Men om någon fixar sånt här så är det ju en sån som du. Du e grym!

    • Carin Eggert 17 oktober, 2011 - 17:06 Reply

      Tack så enormt mycket Karin! Blir så glad & rörd när jag får fina inlägg som ditt! Det är den bästa medicinen för mig & det ger mig så mycket styrka! Håller helt med dig, man ska verkligen uppskatta sin kropp & vara glad för att man mår så bra som man gör. Tack ännu en gång för ditt inlägg, det värmer! kramar till dig!

  • Pappa Claes 14 oktober, 2011 - 23:17 Reply

    Om någon sa att tårar är en våt form av känslor så har du nu satt ord på dem. Beundrar dig min fixstjärna!! Pappa

    • Carin Eggert 17 oktober, 2011 - 17:07 Reply

      älskade pappsen <3

  • camilla 14 oktober, 2011 - 23:25 Reply

    Underbaraste sångfågel. du är så stark. du har en sådan livsgnista så du kommer att ta dig igenom denna tuffa resa… du har så många som älskar dig å värnar om dig. jag hoppas vi ses snart igen för det är ta mig f-n alldeles för längesedan 🙂 saknar dig min vön. kramiz

    • Carin Eggert 17 oktober, 2011 - 17:16 Reply

      Underbara Camilla, Blir så glad av ditt inlägg, tack så jätte mycket <3
      Ska faktiskt upp till Gbg nästa måndag,men vet inte hur länge jag stannar än.. kan kanske ses en sväng då 🙂 Massvis med kramar

  • Nejia 15 oktober, 2011 - 01:24 Reply

    Det gick inte att läsa utan en tår föll .. Du verkar så stark!

    • Carin Eggert 17 oktober, 2011 - 17:17 Reply

      Tack så jätte jätte mycket Nejia för ditt inlägg! Det betyder verkligen så mycket för mig! kramar till dig!

      • Nejia 18 oktober, 2011 - 01:01 Reply

        Hoppas allt är på bättringsväg! Vet inte om du vet vem jag är men min morfar var gift med Marie Bulow förut 🙂 Kram på dig

  • Annie 15 oktober, 2011 - 10:51 Reply

    Bästa Carin!

    Jag är blodgivare. En stolt sådan! Jag var och lämnade blod häromdagen, för att det var akut brist på blod i min blodgrupp. Väl där passade jag på att fråga om mitt blod används till patienter med leukemi.

    ”I allra högsta grad”, svararde sköterskan!

    <3

    • admin 15 oktober, 2011 - 11:47 Reply

      Det du gör annie betyder så grymt mycket för mig och andra människor som är sjuka! Nu när man själv vet hur mycket det betyder för en själv så önskar jag så enormt att jag också hade kunnat bli blodgivare! Fortsätt med det du gör underbara du! är tacksam att det finns människor som dej <3

      • Annie 15 oktober, 2011 - 12:39 Reply

        Åh, det går ju inte att ”likea” här, det är ju inte facebook 😛 Bli frisk nu!
        Krya på sig, kramar!

  • Johanna 15 oktober, 2011 - 14:34 Reply

    Carin!
    Jag känner inte dig eller någon i din familj. Jag snubblade över din syster på twitter och kan inte annat än att känna med er! Du kommer finnas i mina tankar och vi hoppas på att effekterna av medicineringen är goda och att du snart kan återgå till det ”vanliga” livet och leva ut alla dina drömmar!
    Så mycket kärlek o styrka till dig och hela din omgivning!

    • Carin Eggert 17 oktober, 2011 - 17:25 Reply

      Tack så enormt mycket Johanna! Det betyder så mycket för mig när jag får fina inlägg som ditt, & vad glad jag blir att du ville läsa min blogg ifrån min systers twitter 🙂 Blir så rörd & peppad! tack så jätte mycket ännu en gång & fortsätt gärna läsa min blogg! Kramar till dig!

  • Lorraine 15 oktober, 2011 - 19:18 Reply

    Hej Carin!

    Jag känner dig inte heller men blev även jag mycket rörd av din berättelse. Du kanske ska byta ”varning för lång text” till ”varning för tårar” i inledningen. 😉

    Som Karin känner jag din syster och trots att vi har bara träffat ett par gånger syns det vilken underbar och stark människa hon är. Så jag hoppas att vi kan ge henne energi som hon sen kan ge till dig. Deal?

    Fortsätt kämpa, det här klarar du galant!

    • Carin Eggert 17 oktober, 2011 - 18:01 Reply

      Vad go du är Lorraine, tack så jätte mycket! Blir så glad & peppad när jag får inlägg, så verkligen tack:) Är lycklig lottad att jag har en syster som Sara som orkar hjälpa mig, trots att hon själv är ledsen & påverkad av allt. Så fortsätt gärna ge henne energi 😉 Massa kramar till dig!

  • Anna 16 oktober, 2011 - 10:04 Reply

    Underbaraste Carin!
    Sitter nu här med rödstrimmigt ansikte. Jag har känt dig i fem år nu och är så otroligt glad för varenda minut som jag får spendera med dig. Du är en fantastisk människa och jag vet att du kommer att klara detta och komma ut på andra sidan, om möjligt ännu starkare än du var för en månad sedan innan du fick beskedet. Finns här för dig! Kram från din extrasyster!

    • Carin Eggert 17 oktober, 2011 - 18:30 Reply

      Tack finaste Anna! Det är skönt att ha dej i familjen & jag uppskattar allt du säger & gör! Tack för all hjälp dessa hemska veckor! <3 älskar dej!

  • Maria Filipanics 16 oktober, 2011 - 14:13 Reply

    Carin! Det är många år sedan vi träffades nu men jag följer dig här och tänker på dig mycket! Du är en oerhört stark människa och jag beundrar dig väldigt mycket! Du är en inspirationskälla för många människor! Skickar dig en stor kram!

    • Carin Eggert 17 oktober, 2011 - 18:32 Reply

      Vad glad jag blir Maria! Tack så jätte mycket för ditt fina inlägg! Blir så rörd & glad ska du veta! Verkligen tack, & jag hoppas allting är bra med dig 🙂 kramar till dig!

  • Malin Ekstrand 16 oktober, 2011 - 20:50 Reply

    Jag beundrar dig Carin. Ditt inlägg gick rakt in i mitt hjärta och tårarna bara forsa ner för mina kinder. Det var otroligt längesedan vi sågs men du ska veta att jag följer dig och tänker på dig väldigt mycket! Genom dina otroligt berörande inlägg kommer du inspirera och hjälpa så många människor! Det är okej att känna Carin,å när allting känns svårt, luta dig mot din fina familj, jag lovar dig, dom bär dig i dina svaga stunder! Du kommer klara detta! Världen behöver ditt fantastiska leende! <3

    • Carin Eggert 17 oktober, 2011 - 18:36 Reply

      vad söt du är Malin, tack så enormt mycket! Verkligen fint inlägg du skrivit, & jag blir så rörd av det, tack <3
      Att få inlägg är min bästa medicin för det ger mig styrka varje dag!
      Tack för allt fina Malin!Jag hoppas allting är bra med dej:)
      Massa kramar <3

  • Kristine 17 oktober, 2011 - 00:02 Reply

    Ble en del tårer nå….og som Cc skriver: ”Sluta aldrig skriva” Carin! Du er en inspirasjon for andre 🙂
    Tenker masse på deg vennen og dette vil du klare…Det er jeg sikker på! En tøff reise, men med din styrke og med din støttende familie, vil dette gå bra og du vil få levd ut alle dine drømmer 🙂 Skulle ønske jeg fikk se deg snart… Mange klemmer

    • Carin Eggert 17 oktober, 2011 - 19:02 Reply

      Oh underbara Kristine! Vad jag saknar dig och allt på Gran Canaria! Hade gjort allt för att få vara där igen!
      Tack för ditt fina inlägg, det betyder så mycket för mig <3 & jag blir verkligen peppad av att skriva mer 🙂
      Saknar dig en massa vännen & jag hoppas jag kan komma ner snart & hälsa på!
      Massvis med kramar till dig, Antonio & Alexandra <3

  • Rickard 18 oktober, 2011 - 10:26 Reply

    Hej Carin, vill bara hälsa att jag skickar positiva tankar till dig. Hälsningar.Rickard

    • Carin Eggert 26 oktober, 2011 - 18:47 Reply

      Tack så jätte mycket Rickard, så snällt av dig!
      Kramar till dig!

  • Emma Larsson 18 oktober, 2011 - 22:52 Reply

    Fina Carin, du har verkligen även skiftens gåva. Det är med tårar i ögonen jag tar mig igenom dina texter, men samtidigt känner jag att just det du skriver ger en sorts styrka.

    Jag hoppas verkligen att du ”hittar tillbaka” till vardagen igen. Vi sänder dig all kraft och allt stöd vi kan.

    Massor med kramar från Emma med familj

    • Carin Eggert 26 oktober, 2011 - 18:46 Reply

      Tack Emma för dina fina ord du skrev om inlägget den 14 september.
      Det var så skönt att få skriva av sig om det, men jag förstår att det är jobbigt att läsa om det .. det är så skrämmande att allt kan förändras på så snabbt.
      Men jag uppskattar livet nu på ett annat sätt.. alltid något positivt =)
      Tack för ditt stöd Emma!
      Kramar

  • Anna Hammar 19 oktober, 2011 - 10:50 Reply

    Hej finaste, finaste Carin!

    Jag vet att du fixar det här! Du är nog den starkaste och mest positiva tjej jag vet! Jag bara gråter genom dina texter för att du är en otroligt fin och stark människa och hur fina dina nära och kära är som finns där för dig!

    Massa kramar till dig!!!

    • Carin Eggert 26 oktober, 2011 - 18:44 Reply

      Underbara Anna, tack så grymt mycket <3 Blir så rörd av dina ord och verkligen peppad av att fortsätta kämpa!
      Det var så enormt skönt att få skriva av sig om den 14 september, men förstår att just det inlägget är jobbigt att läsa, det är ju så skrämmande att allt kan förändras så snabbt =/ Men jag uppskattar livet på ett annat sätt nu .. alltid något positivt i alla fall =)
      Är glad jag har fått träffa dig genom Anna genom Mathias, du är en så fantastisk person! Hoppas vi ses snart =)
      Kramar till dig <3

  • Åsa Selby 19 oktober, 2011 - 18:08 Reply

    Du känner inte mig Carin men jag känner din mamma via jobbet och har träffat din pappa via jobbet. Tänker på er i er jobbiga stund. Precis som ngn skrev tidigare så föll verkligen tårarna när jag läste vad du skrivit. Jag håller tummarna för dig.

    • Carin Eggert 26 oktober, 2011 - 18:38 Reply

      Hej Åsa!
      Ursäkta att det har dröjt så länge tills jag svarade, har varit en del på sistone men nu så är jag i farten igen =)
      Tack så enormt mycket för din omtanke, det värmer verkligen!
      Jag vill också passa på att tacka för att du ville skänka pengar till Cancerfonden i mitt namn, blir så enormt glad och rörd att det knappt går att beskriva!
      Det har som sagt varit några hemska veckor att gå igenom,men nu börjar man sakta komma in i alla förändringar i livet. Har fått så mycket stöd av familjen, vänner och alla bekanta och det är verkligen den bästa medicinen för mig! Det gäller att inte gräva ner sig och försöka tänka positivt fast att det finns jobbiga dagar lite då och då.
      Tack ännu en gång Åsa för din omtanke och stöd!
      Massvis med kramar till dig!

  • suzana 16 januari, 2012 - 14:59 Reply

    Hejsan ville bara skriva ett inlägg och säga att jag är så glad att det finns sånna människor som du så glad och positiv och tar allt på ett bra sätt du får oss andra att vilja ge mer och ta mindre…jag älskar din livsglädje och önskar att andra kunde vara som du jag önskar dig allt det bästa av hela mitt hjärta och tack för dina delade känslor här fick mig att gråta av både sorg och lycka eftersom man sällan kan träffa på en insida som du har var stark och du komer att klara dig igenom allt i livet en masssa kramaaaar
    mvh suzana

  • Jenna 12 januari, 2014 - 12:11 Reply

    Underbara du! jag hittade till din blogg genom att jag själv är väldigt säker på att jag också har drabbats av KML, efter att ha läst detta känner jag mig ännu mer säker och ska kolla upp detta, men har inte vågat för jag har precis som du känt mig som en hypokondriker, jag är 18 år gammal och har haft en hjärntumör förut, har varit otroligt rädd och tappat livsglädjen helt.. Men nu efter att ha läst detta har du verkligen inspirerat mig så nu känns det otroligt mycket bättre och jag tänker också kämpa och leva som vanligt precis som du!
    tack för att du delar med dig, du är en fantastisk människa!

  • Leave a reply